Maskulina & feminina i konflikt
Det maskulina och det feminina har varit i konflikt i hundratusentals år.
Eller har de?
Ni har säkert hört berättelserna om de gamla gudinnorna och om civilisationer där det feminina och det spirituella hade en helt annan plats än det har i vår värld idag. Där gudinnan, modern, jorden, naturen, kroppen, sexualiteten, intuitionen och livets cykler var centrala delar av människans sätt att förstå världen. Det finns teorier om samhällen där kvinnan hade en betydligt mer central roll, både andligt och samhälleligt. Det kan vara en konspirationsteori. Det kan vara en romantiserad bild av vår historia. Det kan också finnas delar av en verklighet. Jag vet faktiskt inte. Jag var ju inte där… Men jag tycker att det är fascinerande att så många gamla traditioner bär på berättelser om gudinnor, moderprinciper och det gudomligt feminina.
Det feminina förknippades med liv, skapelse, natur, kropp, intuition, relation och rytm. Med förmågan att ta emot, känna in, föda fram och förvalta. Det maskulina med riktning, struktur, fokus, handling, beskydd och förmågan att skapa form och föra något framåt. Det feminina sökte kanske djupet och det maskulina riktningen. Det ena lyssnade in livet och det andra gav det form. Kanske var det aldrig meningen att någon av dem skulle styra över den andra. Och ändå sitter vi här idag i ett samhälle som till stor del är byggt kring den ena logiken.
Vi går upp på morgonen, arbetar våra timmar, producerar, levererar, presterar, tjänar pengar och går vidare till nästa uppgift. Åtta till fem. Måndag till fredag. Samma klocka, samma tempo och en förväntan om att vi ska kunna fungera ungefär likadant varje dag. Det har gett oss enormt mycket. Vi har byggt ett samhälle med en fantastisk förmåga att skapa, organisera, utveckla och förändra vår fysiska värld. Och jag kan ibland undra vad som händer med människan när produktivitet blir måttstocken för så mycket av livet, vår hälsa och vår kontakt med det spirituella.
Jag tror inte att dagens män vann. Och jag tror definitivt inte att kvinnorna vann. För kvinnan har fått tillgång till en frihet som tidigare generationer kämpat hårt för, samtidigt som hon har klivit rakt in i en struktur som kräver prestation på ett sätt som inte alltid tar hänsyn till hennes kropp och hennes rytm. Hon ska bygga karriär, tjäna pengar, ta ansvar, hålla ihop familjen och fortsätta driva framåt. Hennes hormonella system rör sig samtidigt genom olika faser under månaden, med förändringar i energi, behov och känslighet. Kanske skulle kvinnor kunna skapa och prestera ännu mer om arbetslivet gav större utrymme för rytm, återhämtning, kreativitet och flexibilitet, istället för att hela tiden kräva samma energi på samma sätt.
Och mannen har sin egen bur. Han har tränats att bära, prestera, lösa, försörja och vara stark. Att veta vad han vill och kunna hålla ihop saker när det stormar. Det finns en enorm skönhet i den kraften. Men vad händer när mannen aldrig riktigt får lägga ner rustningen? När vila känns som att tappa fart, när känslor behöver hållas under kontroll och när det finns så lite utrymme att bara känna efter, ta emot och leva från hjärtat?
Kanske har vi helt enkelt byggt ett samhälle där både mannen och kvinnan tvingas leva lite längre bort från sig själva än vad som egentligen är nödvändigt. Hur skulle vårt samhälle se ut om vi tog hela människan i beaktande när vi byggde våra arbetsplatser, familjer och liv? Om omsorg, relation, återhämtning och kreativitet fick vara lika självklara delar av ett gott samhälle som prestation, effektivitet och ekonomisk tillväxt? Om män fick mer utrymme att känna och kvinnor mer utrymme att följa sina rytmer? Om vi slutade försöka pressa hela mänskligheten genom samma mall?
Jag tror inte att vi ska tillbaka till hur det en gång var. Jag tror att vi behöver skapa något nytt, men kanske med en större förståelse för det vi en gång hade kontakt med och som vi på vägen har tappat bort. Det maskulina behöver inte försvinna för att det feminina ska få mer plats. Och det feminina behöver inte bli starkare genom att det maskulina blir svagare. Kanske kan vi skapa någonting helt annat när riktning och rytm, struktur och intuition, handling och mottagande får finnas sida vid sida.
Det maskulina och det feminina finns inom oss alla. Vi bär båda energierna, oavsett om vi är män eller kvinnor. Vi behöver riktningen, strukturen och handlingskraften, precis som vi behöver intuitionen, mottagandet, känslan, kreativiteten och rytmen. Kanske kan vi börja utforska hur det känns när vi låter båda få ta plats inom oss. När vi agerar från det maskulina, men låter det feminina vara med och känna in riktningen. När vi ger oss själva tid för vila och återhämtning och låter kreativiteten få komma ur det utrymmet. När vi vågar leda från den feminina essensen, där närvaro, intuition, lyhördhet och kontakt kan skapa en annan form av kraft. Kanske är det där ett mer mänskligt ledarskap börjar.
Vi är bara en liten droppe i det stora havet, men varje droppe är en del av helheten. Så kanske börjar den förändring vi längtar efter i hur vi själva möter våra två energier. Hur mycket utrymme ger jag mitt maskulina? Hur mycket utrymme ger jag mitt feminina? Vad händer när båda får komma till uttryck, utan att den ena behöver trycka undan den andra?
Kanske är det dit vi är på väg. Till point Zero - Den inre plats där polariteten får finnas, samtidigt som vi själva står fria att röra oss mellan båda sidorna. Den gudomliga nollpunkten, där det maskulina och det feminina får behålla sin egen kraft och samtidigt mötas i något större. Kanske är Zero en plats där vi blir så fria i vår egen energi att vi kan känna när det är dags att agera, när det är dags att vila, när det är dags att leda och när det är dags att ta emot. Antingen från vårt maskulina eller från vår feminina kraft. Med lite träning och medvetenhet, kan vi bemästra även det.
Och kanske börjar en förändring i världen precis så. En människa i taget. En droppe i taget, som bidar till helheten och skapar momentum för ett framtida skifte, till mer välfärd till både människan och samhället.
