Vad är kärlek egentligen? Vi använder ordet så ofta, men har vi stannat upp och känt efter vad det faktiskt innebär? För vissa är kärlek förknippat med trygghet och tillhörighet, för andra med passion, längtan och den där nästan berusande känslan av att bli sedd och åtrådd. Vi kan känna den i en blick, en hand mot huden, ett samtal som fortsätter långt in på natten eller i stillheten av att få vila nära någon. Kärleken har många ansikten, kanske finns det något som förenar dem alla: upplevelsen av att få vara en del av något större än det egna jaget.
När vi känner oss hela förändras vår blick på världen. Vi behöver kanske inte längre hålla lika hårt i den andra människan, söka samma bekräftelse eller försöka styra hur vi blir uppfattade. Det uppstår ett annat utrymme. Vi kan ge, dela, lyssna och njuta av den andre utan att varje möte behöver fylla ett tomrum inom oss. Kärleken får röra sig friare. Från oss, genom oss och vidare ut i världen.
Men hur ofta lever vi egentligen därifrån? Så snart rädslan knackar på dörren kan vi förlora kontakten med den där platsen inom oss. Vi börjar skydda oss, jämföra oss, kräva, kontrollera och samla bevis på att vi betyder något. Det lilla jaget vill ha sin plats, sin rätt och sin bekräftelse. Selfish. Self-indulgent. Self-important. Self-aggrandizing. Self-pitying. Self-involved. Plötsligt kretsar så mycket kring oss själva. Behoven, såren, förväntningar och den berättelse om vad som händer mellan oss. När vi befinner oss i överlevnad blir världen lätt mindre. Vi får svårare att vara nyfikna, kreativa och öppna för den andra människans perspektiv.
Så vad som händer med oss när vi inte får den kärlek som vi vill ha den. När vi känner oss avvisade, missförstådda eller känner oss sårade. Kan vi fortfarande möta den andra med ett öppet hjärta? Eller tar våra gamla försvar över och gör mötet till en kamp om vem som har rätt, vem som gjort fel och vem som behöver få upprättelse?
Att älska sig själv är för mig något mycket större än att tycka om personen man ser i spegeln. Det är att långsamt bli en plats där man själv kan vila. Att möta sina skuggor, sina längtor och sina sår med ärlighet. Att känna sin kropp, respektera sina gränser och våga vara nära det som rör sig inom en. När den kärleken får slå rot behöver vi inte längre göra den andra människan ansvarig för hela vår känsla av värde. Vi får mer att dela, mer att ge och större frihet att faktiskt se den vi har framför oss, på ett djupare sätt.
Älskar vi verkligen den andra människan, eller älskar vi framför allt hur den personen får oss att känna? Älskar vi människan framför oss, inklusive hens egen vilja, behov och syn på frihet? Eller älskar vi känslan av att vara önskade, åtrådda och betydelsefulla i hens ögon? Vilken del av mig kommer fram i mötet med den här personen? Vem blir jag när vi är tillsammans? Det är frågor som kan öppna dörrar till en djupare förståelse av både oss själva och våra relationer.
Vi bär alla våra historier med oss. Gamla upplevelse kan färga nya, och ibland ser vi människan framför oss genom minnen av någon som en gång sårade oss. Vi tolkar, förväntar oss och reagerar utifrån det vi redan känner till. Men tänk om vi för en stund kunde lägga den berättelsen åt sidan? Se på den andre med nya ögon och vara nyfikna på den människa som faktiskt står framför oss, här och nu. Det kräver en viss ödmjukhet att möta någon utan att låta det förflutna bestämma vad vi är beredda att se. Här kan det bli ett vackert skifte.
I sufismens mystiska tradition finns begreppet fanāʾ, som beskriver hur det separata jaget kan lösas upp i mötet med det gudomliga. Att släppa taget om föreställningen att jaget alltid måste stå i centrum och öppna sig för något större. Jag tycker om att låta den tanken röra sig även in i våra mänskliga möten. Vad skulle hända om vi ibland lät jaget vila? Om vi kunde mötas utan att hela tiden behöva vinna, få rätt eller bli bekräftade? Kanske skulle vi då upptäcka en annan sorts närhet. En där två människor får vara hela var för sig och samtidigt skapa något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.
När vi befinner oss i en situation som vi inte riktigt vet hur vi vill tackla, är denna en bra fråga att ställa sig - What would love do? Vad skulle kärleken göra här? Mitt i en konflikt, när stoltheten vill försvara sig, när gamla sår gör sig påminda eller när rädslan börjar viska om allt vi riskerar att förlora. Vad skulle hända om vi för ett ögonblick lät kärleken få komma till tals innan vi reagerar och agerar? Om vi stannar upp och låta kärleken få använda sin röst. Vi lämnar jaget, vårt ego, kanske är det en annan dimension inom oss som då vill komma till uttryck.
Att låta kärleken visa vägen betyder att förstå att den kan ta sig många olika uttryck. Ibland är det att våga säga det som är sant, även när orden skaver. Ibland är det att sätta en gräns, stå kvar i sin värdighet eller lämna något som inte längre är levande. Det kan vara att lyssna med hela sin närvaro, utan att genast förbereda sitt svar, eller att ge en annan människa friheten att vara precis den hon är. Kärleken behöver varken en bestämd form eller ett färdigt manus. Det handlar snarare om vilken plats vi låter den få i våra möten och i våra val.
Vad väcker kärleken i oss, och vilka blir vi när vi låter den vägleda våra handlingar? Vilka människor vill vi vara i mötet med varandra? För mig är det här Self Mastery börjar. I förmågan att lära känna våra egna mönster, förstå vad som driver oss och skapa ett litet utrymme mellan impuls och respons. Där finns möjligheten att möta livet med större medvetenhet och välja nya vägar, även när gamla försvar och invanda reaktioner gör sig påminda. Varje sådant val kan förändra riktningen, både i våra egna liv och i de relationer vi skapar.
Kärlek är i grunden mindre något vi försöker fånga och mer något vi lär oss att förkroppsliga. Den tar form genom våra val, våra handlingar och hur vi möter både oss själva och människorna omkring oss. En levande praktik som börjar inom oss och sträcker sig långt bortom oss själva.
Less SELF. More LOVE.
On our way to SELF MASTERY.