Alltså, det här med anknytningsmönster. Vilken utmaning det kan vara att navigera i den här världen av relaterande, behov, trossystem, invanda mönster och rädslor.
Det finns en smärta i mig just nu. En längtan efter att bli vald av en viss person. Just nu befinner han sig i en tystare period, och jag märker hur det väcker saker i mig. Jag misstänker att han har kanske ett visst undvikande anknytningsmönster, medan jag själv tränar på att stå kvar i en trygg anknytning. När jag blickar tillbaka på mina tidigare relationer kan jag se hur jag har rört mig mellan olika anknytningsmönster. Jag har haft perioder av trygghet, men också ett undvikande förhållningssätt och i min senaste relation även tydliga ängsliga drag. Efter hypnosen jag genomgick för drygt ett och ett halvt år sedan har något förändrats i mig. Mitt sätt att se på mig själv och hur jag relaterar till andra människor har tagit nya riktningar. Och ändå finns smärtan där ibland.
För bakom all vår medvetenhet finns fortfarande en människa av kött och blod. Vi längtar, hoppas, önskar och behöver. Vi vill bli sedda, mötta och valda. Och när det vi längtar efter inte riktigt når fram kan det göra ont. Att befinna sig i det där mellanrummet, där man inte vet vad som händer eller vart någonting är på väg, kan vara otroligt utmanande. Särskilt när det enda man egentligen kan göra är att släppa taget om kontrollen och försöka ha tillit till livet.
Vi människor handlar så ofta utifrån vad vi önskar oss, vad vi längtar efter och vad vi tror skulle göra oss lyckliga. Men livet levererar inte alltid det vi önskar oss, utan kanske snarare det vi behöver. Och det är en ganska stor skillnad. Hur mycket kan vi egentligen påverka? Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att överlämna sig till det vi inte kan kontrollera? Det är frågor jag själv befinner mig mitt i just nu.
Så, den kanske mest sexigaste känslan av kärlek när det kommer till relaterande är förmågan till självreflektion. En genuin nyfikenhet på sitt eget inre. Eller vad säger du? Att våga möta sina rädslor, synliggöra sina mönster och ifrågasätta de föreställningar som format vårt sätt att se på oss själva, andra och världen. Vilka gamla sår reagerar jag utifrån? Vilka berättelser om mig själv bär jag fortfarande på? När stänger jag mitt hjärta? När drar jag mig undan, går till attack eller försöker kontrollera något som egentligen behöver få vara fritt? Det kräver mod att ställa de frågorna och en vilja att vara ärlig med sig själv. Att ta ansvar för sina reaktioner och utforska vad man själv tar med sig in i en relation. Samtidigt behöver vi få längta, be om, ta emot och luta oss mot varandra.
Jag tror att en av de vackraste sakerna som kan uppstå mellan två människor är när båda har en genuin nyfikenhet på sitt eget inre. När ingen behöver vara färdig, perfekt eller ha alla svar, men där det finns en gemensam vilja att utvecklas. Där vi vågar möta varandra också i det obekväma, ta ansvar när vi trampar snett och vara villiga att reparera det som behöver repareras. Där vi får visa de delar av oss själva som vi kanske bär skam kring. Det vi ännu inte vågat leva ut, det vi ångrar eller det vi fortfarande försöker förstå. Att få bli sedd bakom alla dessa lager. Omfamnad med värme och nyfikenhet, utan att bli dömd. Att få känna att vi kan vara mänskliga, ofärdiga och levande tillsammans.
Självutveckling handlar om att bli mer och mer medveten, autentisk och förankrad i det som faktiskt är sant inom oss. Att varsamt utforska gamla föreställningar, försvar och strategier som en gång fyllde en funktion i våra liv, och genom den processen skapa större utrymme för öppenhet, närvaro och äkthet.
Att utveckla en trygg anknytning handlar för mig om att kunna stå stadigt i sig själv och samtidigt tillåta sig att längta efter närhet, tydlighet och ömsesidighet. Att kunna möta en annan människas behov av utrymme utan att tappa kontakten med sina egna behov och önskningar. Det handlar också om att våga uttrycka det vi längtar efter utan skam. Att kunna säga: Jag längtar efter dig. Jag vill ha kontakt. Jag behöver ömsesidighet. Och samtidigt ha förmågan att förhålla sig till att den andra människan kanske inte kan eller vill möta en där.
Så balansen skulle kanske kunna vara, att rymma både styrka och sårbarhet, självständighet och längtan. Att vara fria i oss själva och ändå våga låta en annan människa betyda väldigt mycket. För mig är det en vacker del av konsten att relatera. Att kunna vara öppen för kärleken och samtidigt stå kvar hos sig själv.
Jag längtar efter möten där den här nyfikenheten får finnas hos oss båda. Där vi kan inspirera och utmana varandra, ge och ta emot konstruktiv feedback med värme och ödmjukhet, våga vara sårbara och upptäcka våra egna blinda fläckar. Där vi får växa tillsammans, med förståelse och acceptans för att vi båda är i ständig rörelse. En relation där våra behov får mötas och där vi genom varandra får upptäcka nya sidor av oss själva. En slags symbios i utveckling, där bådas växande får ta plats och där vi tillsammans kan expandera, fördjupas och komma närmare dem vi innerst inne är.
Och kanske finns det en fråga vi alla behöver ställa oss ibland: Vad är egentligen viktigast för oss? Att skydda vårt ego, hålla fast vid vår stolthet och värna om våra försvar, eller att våga värna om kontakten mellan oss? Vad väger tyngst? Att få rätt, behålla kontrollen och slippa visa sig sårbar, eller att våga sträcka ut en hand, mötas och låta närheten få vara större än rädslan? För tänk om den verkliga styrkan ligger just där. I förmågan att lägga ner garden, öppna hjärtat och välja kontakten, när den är värd att vårda.
ANKNYTNINGSTEORIN:
*Forskning visar att ungefär 55–60 procent av befolkningen har en trygg anknytning, vilket innebär att man i regel känner sig bekväm med både närhet och självständighet i relationer.
*Omkring 15–25 procent har ett mer undvikande anknytningsmönster, där självständigheten ofta väger tungt och känslomässig närhet kan vara utmanande
*Cirka 10–15 procent har ett ambivalent eller ängsligt mönster, ofta präglat av oro för att bli övergiven och ett större behov av bekräftelse.
Samtidigt är våra anknytningsmönster inte livstidsdomar.
*Ungefär 15–20 procent har ett desorganiserat anknytningsmönster, som kan innebära en inre konflikt mellan längtan efter närhet och rädsla för den.
*Anknytningsmönster är inte statiska. Forskning visar att omkring 70 procent behåller samma anknytningsmönster genom livet, medan cirka 25–30 procent ändrar mönster i vuxen ålder till följd av livshändelser, nya relationer eller terapi.
